Vilma blåser såpbubblor vid storebrors grav


I april 2009 förlorade lille Victor Sundberg kampen mot cancern och föräldrarna Sofie och Peter blev tvungna att hitta ett sätt att leva vidare. Men mitt i sorgen tändes ett nytt ljus i deras liv på dagen nio månader efter Victors död föddes lillasyster Vilma.  
– Innan Vilma kom var det tyngre att gå till graven men nu kan vi ändå vara glada när vi är där, säger Sofie.

Av Lina Norman

Foto Anna Edlund www.annaedlund.com

 

Publicerad i Vi Föräldrar – 2012

 

Genom rosenhagtornens grenar skiner solen ner på Victors grav samtidigt som Vilma blåser såpbubblor på gravstenen.
– En myra! Titta vad många myror, utbrister hon innan hon blåser några nya bubblor.
– Victor älskade såpbubblor, berättar Sofie. Vi brukar alltid ha en burk bubblor ståendes här i trädet.
Vilma som hunnit bli drygt 2,5 år, ett år äldre än vad storebror Victor blev, pratar ofta om sin bror även om hon aldrig har träffat honom.
– Hon är ju egentligen för liten för att förstå, säger Peter.
– Fast hon förstår att Victor är en person, fortsätter Sofie. Och hon vet precis hur han ser ut. Visar man en bild så säger hon: ”Där är Victor!”.


När Victor blev sjuk, sommaren 2008, trodde man till en början att han hade fått förstoppning. En fredagsmorgon vaknade familjen av att Victor, som då var knappt 1 år, kräktes och hans mage var alldeles hård. Han hade även kräkts någon dag innan, sovit oroligt och kallsvettats.
– Vi åkte till akuten och de gjorde ett ultraljud, berättar Sofie. Jag såg direkt att det var något som var fel men de ville inte säga vad. En stund senare kom en läkare och sa: ”Jag kommer från barnonkologen”.
Beskedet som gavs var att man hade hittat en tumör i Victors buk och familjen blev direkt inlagd på sjukhuset.
– Läkarna försökte få oss att förstå, minns Sofie. Men jag förstod ingenting. Jag kunde inte ta in det.

Det gjordes en biopsi och efter veckor av orolig väntan fick Peter och Sofie veta att Victor med 99 procents säkerhet hade drabbats av Wilms tumör (njurtumör). Prognosen för den typen av cancer är god och Victor fick omedelbart starta sin behandling.

– Han fick cellgifter varje fredag under fyra veckor för att krympa tumören, berättar Peter. Och sedan skulle den opereras bort.
Men en dag när Sofie stod och vek tvätt och Peter var i garaget ringde telefonen.
– De hade upptäckt att det kanske inte var Wilms tumör utan i stället Neuroblastom, något av det värsta man kan få, förklarar Sofie.
– Men senare på sjukhuset fick vi veta att Victor troligtvis, med tanke på sin ålder, hade drabbats av den snällaste sorten och ändå hade en god chans, fortsätter Peter.

Både Peter och Sofie berättar om det ständiga pendlandet mellan hopp och förtvivlan.
– När vi fick beskedet tänkte jag: ”Han kommer aldrig att klara sig”, minns Peter. Men tiden gick, behandlingen fungerade bra och han var så glad och pigg emellanåt. Då blev jag mer hoppfull.

– Det är det som är så djävulskt när det handlar om barn, fortsätter Sofie. De är så levnadsglada och man ser inte hur sjuka de egentligen är. Bara två dagar innan Victor dog åkte han omkring på sin lilla motorcykel och skrattade.

 

Efter att det konstaterats att Victor led av Neuroblastom genomgick han ett flertal cellgiftsbehandlingar, operationer och även en stamcellstransplantation. Men mitt i allt fick han vinterkräksjukan och familjen blev tvungen att ligga isolerad i 14 veckor. 
– Victor såg de andra barnen genom glasdörren och bankade på den och ville ut och leka, berättar Sofie. Varenda sekund vi fick tillsammans var vi tacksamma för men samtidigt var det påfrestande för oss som par och som familj.
Sofie säger också att det kändes som om de hade flyttat in på sjukhuset. Under de åtta månader som Victor behandlades var de hemma sammanlagt cirka fyra veckor. Men samtidigt som de ville hem så var sjukhuset en trygghet.
– I början åkte vi hem mycket mellan behandlingarna, berättar Peter. Men när vi packade in väskan i bilen och åkte tillbaka till sjukhuset kände jag ändå på något sätt en glädje.
– Ja, det var skönt att ha läkare omkring sig, fyller Sofie i.

Den sista påsken i Victors liv spenderade han på sjukhuset och då hade Sofie och Peter fått beskedet att det inte skulle gå att rädda Victor.
– Vi visste att det var kört, att han skulle dö, säger Sofie. Men vi dukade upp med påskbuffé, grillade och var på lekterapin.
– Det tjoades och stojades och ungarna lekte, minns Peter.
Sofie lyfter upp Vilma i knäet samtidigt som hon förklarar att den där påsken levde de verkligen för stunden.
– Vi var så glada att Victor fanns där just då, även om han kunde vara död dagen efter. Det går att känna glädje i sorgen.

Strax efter påskhelgen dog sedan Victor på sjukhuset omgiven av sina närmsta.
– Kvällen innan var en sådan här fin, varm kväll då man inte vill att solen ska gå ner och att dagen ska ta slut, berättar Peter.
Men som alla andra dagar tog även denna dag slut och halv fem på morgonen blev Peter och Sofie väckta med beskedet att det nu var nära. Innan hade de berättat för Victor att han skulle komma till en fin plats där man inte hade ont, där det inte fanns några slangar och där man kunde leka.

– Jag klädde på Victor efter att han var död, berättar Sofie. Men jag kommer inte ihåg någonting av det.
Sofie lyfter ner Vilma, som vill gå och se på Ice Age, innan hon lägger till:
– Ibland känns det som igår. Ibland som om det gått 10-15 år. Och ibland känns det som om det aldrig har hänt.

Och att komma hem till huset utan Victor var tufft.
– Det var så fruktansvärt tyst, minns Sofie. Och allt låg som vi hade lämnat det, Victors boll mitt på golvet.
Hon sitter tyst en stund innan hon förklarar att hon inte kunde sova på flera veckor, just för att det var så tyst. För att tygla sorgen bloggade hon och hon ler lite när hon berättar att hon fortfarande får kommentarer och mejl. Det hjälpte i sorgen att veta att människor tände ljus och blåste såpbubblor för Victor. Och samtidigt som Sofie bloggade renoverade Peter huset.
– Hade jag inte gjort det så hade jag nog gått under, säger han. Det fick mig att tänka på annat. Att hålla sig sysselsatt är den bästa medicinen, bättre än tabletter.

 

Sofie och Peter pratade även mycket med varandra och de har alltid varit noga med att prata om Victor.
– Det blir inte lättare om man inte gör det, tvärtom, säger Sofie. Men samtidigt… Peter var så arg och jag orkade inte bära honom också. Vi var så förstörda känslomässigt. Jag som är världens lugnaste människa kunde plötsligt kasta grejer omkring mig.
Och när Sofie kom tillbaka till sjukhuset för första gången efter Victors död bröt hon ihop och kunde inte gå in. Sjukhuset där hon tidigare hade känt sig så trygg var nu enbart förknippat med skräck.
– Jag såg Victor överallt och hörde hans röst. Och jag förstod då att han var död.

Men mitt i den värsta sorgen, bara drygt två veckor efter att Victor somnat in, fick Sofie och Peter veta att de skulle bli föräldrar igen.
– Jag kommer ihåg att jag först blev rädd, berättar Sofie. Jag tänkte: ”Självklart kommer jag att mista barnet, jag mår ju så dåligt”. Och jag var också rädd att jag inte skulle tycka om henne.
Men allt gick bra och på dagen nio månader efter Victors död föddes Vilma. Klockan nio på morgonen, samma tid som Victor dog kom de första värkarna.
– Vilma föddes för tidigt, fortsätter Sofie. Egentligen var hon beräknad på Victors namnsdag.

Både Peter och Sofie säger att det faktum att deras relation överlevde den tuffa tiden har mycket med Vilma att göra.
– Många går ifrån varandra, konstaterar Sofie. De kanske inte orkar se på varandra och minnas den som gått bort. Men Vilma kom som en ängel.
Hon sitter tyst en stund innan hon fortsätter:
– Det finns inte någon som jag bryr mig så mycket om som Peter. Och jag kommer aldrig att komma lika nära någon annan. Det är bara vi som vet alla smågrejer kring Victor och det känns skönt att kunna säga: ”Kommer du ihåg när…”.
Peter i sin tur säger att det som hänt har gjort att han har fått en helt ny syn på livet. Han minns när en kompis barn fick leukemi och han tänkte: ”Shit, hur klarar man en sådan här grej?”.
– Innan fanns det inte att ens barn skulle få cancer men nu tänker jag inte längre: ”Det händer inte mig”. Och jag grubblar ofta över att jag jobbade mycket när Victor var liten och inte uppskattade vad jag hade. Nu förstår jag att saker faktiskt kan vänta.

Sofie beskriver hur Victor, den levnadsglade lille killen som skojade och busade med alla och tyckte så mycket om sina läkare, fortfarande finns med dem hela tiden.
– Han finns med överallt, precis överallt. När jag är ute och rider kan jag nästan se honom springa bredvid.
Samtidigt berättar Peter att han alltid, innan han ska somna, tänker på Victor.
– Och ofta när jag tänker på honom så händer det saker. Igår började hans speldosa att låta.
Peter sitter. Solen håller på att gå ner bakom träden och Vilma, som är väldigt lik sin storebror i sättet, börjar bli trött.
– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sitta här idag och klara av att fundera på en framtid, säger Peter efter en stund. Jag trodde att jag skulle bryta ihop totalt men nu går det att se att man kommer till en ljusare punkt.

– Man tror inte att man ska kunna överleva en sådan här grej, men det gör man, fortsätter Sofie. I början fick jag dåligt samvete om jag skrattade och tänkte: ”Tänk om Victor ser mig nu”. Men man ska inte skämmas för att vara glad, det är viktigt att kunna visa känslor.

Victors fond

Efter Victors död har Sofie och Peter gjort vad de kunnat för att stödja Barncancerfonden. De startade bland annat en insamling i Victors namn som hittills har fått in nästan en halv miljon kronor. Och de medverkar i Barncancerfondens kampanj ”Tre av fyra barn överlever cancer”.
– När vi hade bearbetat den värsta chocken ville vi göra något, säger Sofie. Vi tycker att allt som rör Barncancerfonden är viktigt och min dröm är att få jobba heltid där.

 

Victors fond: barncancerfonden.se/1707



linanorman © 2010